Var går gränsen för inavel?

Jag undrar detta eftersom nationalsocialister värnar om läran om rashygienen.

Man ska nog som nationell se upp med att vara alltför öppen med svar på denna väl, ändå kanske rätt så självklara fråga, med tanke på Hmf-lagen och sånt, eller hur…

Jag tror att du missförstår mig. Jag menar inavel inom det egna folket.

Hur långt ifrån släkt måste man vara för att det INTE ska bli inavel?

Rasbiologi är tydligen en fråga som inte är helt oväsentlig kan man tänka. Sverige låg en gång i tiden tillsammans med England långt framme på det området. När man letar lite i arkiv på nätet med äldre inskannad litteratur kan man hitta en hel del intressant, som man då ska passa på att ladda ned, för mycket av äldre tiders fakta tycks ha en märklig förmåga att bara försvinna.

Inavel och vad den bland annat i praktiken kanske kan betyda för de drabbades mentala särdrag och IQ har väl de flesta hört talas om. Men för den som vill ha information från grundnivå och kanske inte krångliga forskningsrapporter om genetik kan med fördel börja att läsa igenom texten om inavel som finns på Wikipedia: Inavel – Wikipedia Sedan är det väl naturligtvis sunt förnuft som bör råda om vita önskar minimera risken för inavel.

Men som det mesta i naturen, om den får verka utan yttre konstlade beslut så brukar det mesta lösa sig automatisk för de unga genom att de flesta kommer från långa avstånd inom landet. Där de sen möts för studier och vidare sökande av arbete. Tycke uppstår, och naturen har som alltid sin gång. Man behöver aldrig lämna sin egen ras för rädsla av inavel om nu någon kanske skulle tro sådant. Skulle här faktiskt kunnat citera något av författaren Adolf Hitler och kapitlet Folk och ras ur hans bästsäljande bok Mein Kampf, men tror att de flesta rasbiologiskt intresserade redan har läst den.