Läs hela artikeln på Nordfront: Requiem for a Dream
Filmen Requiem for a Dream är en film som målar upp obehagligheten med att hamna i drogträsket • En film väl värd att se om man klarar av realistiska historier från människans botten.
Åh, filmen är som att hamna i ett djupt, svart hål utan någon väg ut. Den är verkligen otäck. När Harrys mamma pratar om sin röda klänning tror jag det är svårt att känna mer hopplöshet och tröstlöshet… Allt i filmen, från de snabba klippen till färgkontrasten och musiken är så kallt, onaturligt och deprimerande, precis som drogmissbruk är. Alla vill ha en tröst, som aldrig kommer trösta, utan bara föra dem till fördärvet.
Det är synd om människorna brukade en äldre bekant till familjen säga rätt ofta. Men det finns ingen medicin eller piller som botar ensamhet, eller ger äkta lycka som alltid till sist får en att stå oerhört stark. Detta gäller även när de svåraste stigar av känslor i mörkaste av det inre i tankar, som till sist kanske i tanklöshet alltför länge har ältats igenom, och man ändå lyckats att passera igenom även denna sort av livets hinderbana om man nu ser tillvaron i ett sådant lite krävande ljus.
Man kan efter lång tids prövning i mörka tankens olika gränder tappa lite av den väl naiva känslan som en gång fanns i synen på tillvaron och därmed väl kanske klivit upp på en ny mer logisk nivå. Det är dock lätt att bli lite kylig och cynisk till mycket om man inte tänker sig för. Därför ska man undvika att sitta och stirra på mobiler eller skärmar som matar en med negativa främmande tankar.
Det enda som fungerar någorlunda om det känns mörkt, deppigt och tomt är att man vågar ge det hela ett försök till och precis som alltid göra som det väl står i någon äldre skrift av andlig karaktär, och undvika att fastna i ett negativt retrospektivt grubblande känsloläge, utan alltid fokusera på de ljuspunkter man kan fästa i sitt sinne i nuet, och därmed se till att alltid tänka på ett nytt och för vårt folk och framtiden stärkande sätt.
Filmer som känns djupt deprimerande bör känslomässigt lättpåverkade undvika att se mer än en gång. Detta då i förmån till de mer gladlynta och enkla skildringarna om kanske vår vackra natur och djurvärld. Det är ingen ide’ att bli neddragen i andras mörka tankar och kulturellt känsloträsk. Man ska alltid veta att det är viktigt vad man matar sin hjärna och själ med för slags information.
Många av människans minnen som formar en hel del av tankesättet är inte självupplevda utan endast fiktiva planterade skildringar från Hollywood. Mörka filmer och dokumentärer gör man bäst i att ta lärdom av och lägga i hjärnans och sinnets logiska del. Man behöver bara tänka att man tar filmtiteln och ställer in den i sitt arkiv av levnadsskildringar från andras verklighet. Det är rätt viktigt att tänka positivt och hysa ljusa tankar - detta är då något som verkligen behövs i dessa antivita tider med galopperande inflation och sionistiskt slugt skapad oro i världen.
Folkgemenskap!